01 mars 2010

Fortsättningen..

Så, nu kanske jag kan skriva. Det fanns internetmöjligheter på rummet, men tangentbordet var urkasst, tog evigheter att skriva och betalade per minut, så.. ;) Nu skriver jag i offlineläge på Thomas mobil, får hoppas att jag kan skicka detta senare bara. Går långsamt att skriva, men kostar iaf inget inder tiden.

Nå. Dag 1, fortsättningen.

När jag vet att jag måste somna fort för att hinna sova så mycket som möjligt har jag assvårt för att somna. Så det slutade med att jag somnade vid 2 kanske, och vaknade igen var 10e minut tills vi skulle vakna vid 3 för att kravla oss upp inför bilandet innan 4.

Dag 2. Fredag.

Vi hoppade in i bilen som Ida körde till Köpenhamns flygplats, medan vi höll kontakt med de andra som skulle med:

Peter, hans Chris och deras tre barn och Chris syster My + Idas mamma Ruth och syster Caroline (?).

Vi mötte upp Ruth och C och checkade in och letade upp frukost. Blev ett svindyrt ställe med en väldigt otrevlig servitör, som visade sig ligga brevid ett ställe som var bättre och billigare, men, men ;)

Ordningen på allt som hände kommer jag inte ihåg, men iaf: vi fick reda på att flyget var försenat, och antagligen så pass att vi skulle missa bytet i Newark till Fort Lauderdale. Men det _kunde_ hinnas med om vårt första flyg hann ta in förseningen någorlunda och om vi sprang på Newark-flygplatsen. Jippi.. Springa med massa packning, 3 barn och 9 vuxna genom en stor full flygplats direkt efter ett nästan 9h-flyg?

Nå, vi kom på flyget som var typ 1,5h försenat till att börja med. Vi var alla trötta, och sovit lite varierande mängd. Ruth och C hade börjat sin resa från norrland dagen innan och sovit på hotell i cph, medan vi andra åkte från varberg hyffsat samtidigt.

Flyget var dryyyyygt. Så många timmar, och inte kunna sova bort dem var hemskt. Som tur var fanns det en skärm framför alla säten där man kunde välja att titta på film, spela spel, och annat. Jag såg 3 filmer efter jag gett upp sovandet. Som tur var skulle vi ju få en natt på hotell i Fort Lauderdale när vi kom fram dit. Såg fram emot hotellsäng.

När vi började närma oss USA sa de att vädret var illa och senare att vi var tvungna att landa i Boston istället, för att det inte fanns plats för oss på Newark mitt i snökaoset. Så vi skulle landa i Boston, vänta, och sedan flyga till Newark igen när vi fått ok.

När vi väl landat sa de att vi måste ut, gå igenom säkerhetskontrollerna, och komma tillbaka till flyget igen - av säkerhetsskäl. Efter att ha väntat på att bli avsläppta ett tag sa de att vi till och med skulle behöva hämta ut väskorna och checka in dem igen.. Gah.

Vi kom överens om att leta upp en annan connection till Fort Lauderdale från Boston istället om det gick. Som tur är hade vi ju mer än ett dygn på oss innan kryssningen iaf!

Har en anteckning i min mobil om att vi satt och väntade i Boston 20:57 svensk tid, vilket innebär 14:57 i usa. Då satt alla utom Alexander och Peter (som kämpade med att hitta flyg till oss) i en hög med väskor och försökte vara positiva trots att tiden rann iväg och det blev mindre och mindre troligt att hitta plats åt 12 pers till Fort Lauderdale i tid.. Tror att vi landade i Boston runt halv 1 usatid.

Jag började ringa Jenny för att be henne kolla flyg på nätet, och skrämde väl slag på stackaren för att jag inte kunde/hann/orkade/ville/hade råd att verkligen förklara vad som hänt. Tror till och med jag började vår konversation med att smsa och kort fråga efter nummer till försäkringsbolaget, det skrämde henne nog rejält. Förlåt.

När vi väl pratade tog hon på sig att kolla flyg på nätet och hjälpa till en massa. Och under tiden började jag springa runt till andra terminaler (det var LÅNGT) och bolag och fråga om de hade flyg dit med tillräckligt många platser. Folk (även lugna, resvana Alexander) började ge upp, och antagligen ställa in sig på att det var kört att hinna till krysningen alls.

De hade inte hittat flyg som gick den dagen eller ens nästa dag till Fort Lauderdale, oavsett antal byten eller ens närliggande flygplatser. Dessutom hade vi hört att de ställt in ALLA flyg från Newark så inte ens den möjligheten fanns kvar (även om vi gett upp den långt tidigare).

Ska nämnas att Peters barn (Simon (6), Carolina (4) och Daniel (2))inte gnällde en enda gång under allt detta, om man bortser från att Simon blev besviken när han fick en Pepsi ist för en Coca Cola.

Nå (många nå blir det). Jag fick efter ett tag tag på två blue (minns inte hela flygbolagsnamnet)-killar som engagerade sig i min story och kollade sina listor som sa att det skulle gå två flyg samma kväll med mer än 12 platser i varje! Jag ringde alexander som kom superspringandes med pass och pengar. Medan han stod i kassan såg det inte lika hoppfullt ut längre, så jag sprang vidare och fortsatte fråga alla jag såg om de hade flyg åt rätt håll till oss alla. Listorna var antagligen några minuter för gamla, så biljetter hade hunnit säljas.

Många var supergulliga och blev jätteledsna när de inte kunde hjälpa oss, trots att de försökte väldigt länge. Jenny hörde av sig då och då med förslag, men var svårt att få allt att gå ihop.

Tillslut kom jag till min sista chans, us airways. Asdyrt men kollade ändå, och körde på ett förslag jenny hade: att flyga till washington dc och bila resten.

Biljetterna skulle kosta 610 dollar styck, och 800 för 3 hyrbilar man kan lämna i Fort L sedan, och vi skulle hinna med liten marginal om vi körde de 16 timmarna i sträck.. Hooray..

Med tanke på att vi är 3 erfarna och 3 för oerfarna förare så var detta förslag inte poppis, men vi skyndade oss ändå att köpa flygbiljetterna med förhoppning om att få tag i större bilar så färre förare behövs så att de kunde byta av varann, annars skulle det ju inte gå. Alla aprang med all packning till den terminal jag nu var i, för att hinna köpa biljetterna och komma med planet som skulle gå 7 på kvällen usatid.

De hann precis i tid, och jag hade försökt förbereda bokningarna med de få personnummer jag hade i min mobil, så att vi skulle hinna köpa alla 12 innan planet skulle gå. Stress stress stress.

Jag bad jenny kolla efter 2 minivans istället för 3 småbilar, sedan hoppade vi på flyget i sista sekund och kunde andas lite iaf. De som skulle köra (motvilligt) försökte sova på planet, och lyckades nog ganska bra, men jag kunde så klart fortfarande inte få en blund.

Utöver att jag har svårt att sova normalt sett så var det ännu svårare när jag dessutom precis insett vad bilresan skulle innebära, och hur lång den faktiskt var.. Jag hade fått för mig att flygresan skulle vara lång och bilresan kort, men icke.. Den handlade alltså om ca 16 h nonstop..

Jag vet inte om någon kan förstå i vilket skick vi, eller iaf jag, var i just då. Ingen sömn att räkna med sedan morgonen innan, och när vi gick på planet var klockan 1 på natten svensk tid.. Mao 40h utan ordentlig sömn då. Så att jag tänkte fel ang kommande resan får faktiskt förlåtas, jag var nog i något slags out of body-skick den dagen, inget kändes verkligt.

När vi landade ringde jag jenny som bokat 2 minivans (1200 dollar tror jag..) och förklarade var vi skulle hitta dem. Jag, Peter och Ida stack direkt dit för att fixa ut dem medan de andra hämtade bagage (inget försvunnet denna gången! Fantastiskt). Vi bökade en del med barnstolar och all packning (vi hade tänkt på att få plats med 12 pers, men inte all packning!) men sedan var vi iväg. Trots hyrd gps virrade vi runt i Washington en stund innan vi hittade ut. Klockan var då 10 pm usatid.

Gpsen, Peter som förare och Chris, My, barnen och Thomas var i bil 1. Ida som förare och resten som passagerare i bil 2.

I början satt jag så på helspänn pga trafiken och ny bil etc, så då var det ingen chans att somna. När vi väl kört ut ur det värsta och var på en motorväg och ida vant sig vid bilen skulle föraren bytas så Ida skulle få chans att sova. Så då var jag på helspänn när Ruth skulle köra ny bil i nytt land istället. Plus att jag ville hjälpa dem att hålla sig vakna, så det blev ingen sömn.

Jag mådde riktigt riktigt riktigt dåligt vid detta tillfället. Två veckor fulla av olika sorters fruktansvärd stress som brutit ner mig, och så följs de av detta oväntade hemska. Vid flera tillfällen var jag asrädd över att de skulle behöva köra mig till sjukhus och missa kryssningen pga mig. Jag var nästan säker på att min mage skulle fortsätta göra så ont och kanske få akut magsår, eller annat, av det hela.

Kunde inte sova, kunde inte äta, kunde inte dricka av rädsla för att behöva kissa och sabba tidsschemat, dessutom fick jag mens så att jag inte kunde kissa snabbt i buskarna ens.. Ville bara spy och få sova.

Efter några timmar bad jag alexander byta plats med thomas, för att det blev lite så att thomas ensam fick vara vakenvakt i den bilen, och alexander fick iaf sova en del i vår bil och på flyget och så. Jag var väldigt orolig för thomas som skakade av all stress och allt vi gått igenom, och att han inte fick sova nu.

När de bytt fick han sova, men så insåg jag att det inte hjälpte mig ;) jag var ändå vakenvakt och orolig för hur de körde och så. Iofs hjälpte det mig att thomas fick sova eftersom det lugnade mig.

Fick flera nära dödenupplevelser där i trafiken ;) ska nämnas att det självklart var jobbigast för förarna och att de sa till mig att sova, att de klarar sig, men jag kunde inte slappna av, mådde för dåligt och var orolig att de trötta förarna skulle missa något, ville hjälpa - men var säkert mest jobbig ;)

Men en positiv sak var iaf att jag fick den road trip i usa jag drömt om, med modifikation ;D

Dag 3. Lördag.

När klockan var mellan 5 och 6 am vet jag att jag lyckades
slumra till lite då och då, för att förarna kändes piggare och säkrare och thomas var vaken och kunde hjälpa till.

Under hela resan gick det upp och ner med vad gpsen sa om vår tid. Ibland såg det riktigt bra ut, ganska lugnt, kunde stanna och så, men ibland såg det helt kört ut. Inte en chans att vi skulle hinna..

.. vid de tillfällena retade rökarna gallfeber på mig.. ;)

Peter körde förresten nästan hela vägen helt själv.. O.o

Ja, hela bilresan var ett enda mass-självmordsförsök kändes det som..

Hur som helst. Kl 8 am åkte vi genom ett ställe som hette Cat Head Creek, enligt anteckning i mobilen ;) ett kladdigt grått swamp.. tyvärr antecknade jag inga andra platser, dels pga humöret, dels pga tokig skyltning i usa och att gpsen var i andra bilen. Men jag minns att jag såg skyltarna som visade att vi passerade gränserna till.. Skit nu har jag glömt vissa, men georgia och florida i slutet iaf. Kommer minnas när jag kollar karta sedan ;) så från att aldrig ha varit i usa så har jag nu varit i massa stater ;)

Vid ett tillfälle när vi åkte igenom ett vägarbetesområde sa en klocka vid vägkanten att den var 1 pm, när våra klockor sa 12. Efter en kort panik fick vi veta att 12 var korrekt.

Vid många tillfällen såg vi poliser, highway patrols och sheriffer på vägarna. Ännu en anledning jag inte kunde sova, jag var polisvakt, vi körde ju ganska fort ibland, och i vilket fall hade vi inte tid att bli stannade ovsett orsak.

Men det vanligaste orosmomentet var nog mest att vi låg väldigt nära Peters bil, för att inte släppa in någon mellan oss, så vi kunde följa honom, även nära andra bilar, och så ville jag inte tappa peter ur sikte ifall någon kom mellan. Så som sagt, väldigt lite sömn.

Nå, igen. När vi närmade oss såg tiden hoppfull ut, men det berodde ganska mycket på hur nära flygplatsen och hamnen låg varandra eftersom vi skulle lämna bilarna på flygplatsen och sedan hinna ta oss till hamnen innan incheckningen vid 3 pm.

Vi ringde bilbolaget dollar och frågade om de kunde hämta bilarna i hamnen ist, men nej, och vi ringde kryssningsfolket för att se om de kunde vänta eller se om någon kunde lämna bilarna åt oss eller vad som helst. Nej ang bilarna, och "kan inte lova ngt" ang att vänta..

Så det var väldigt oklart hur det skulle bli.

Jenny kollade upp hur vi skulle köra och bete oss, lämna bilarna där, ta en shuttle där, tar 7 min, ni hinner.

Och det gjorde vi :) vi kom fram med bilarna 14:10 tror jag, usatid alltså, och även om tjuriga bilkillen sa att det inte går shuttles till hamnen längre, så gjorde det visst det. Vi blev dessutom specialbehandlade av shuttle-supervisorn som skickade oss med en shuttle som egentligen inte skulle till hamnen. Den gick raka vägen till vår båt, förutom ett stopp vid en annan först :)

Vi fick alltså äntligen checka in på båten!

Vi gick raka vägen till vår hytt, eller jag iaf, och lämnade av mig saker och såg till att ringa jenny som ringt och smsat "hur går det?!" och sa att vi äntligen var där..

Tack tack TACK Jenny! Och ni som körde, speciellt Peter, wow.. Ni är bäst :)

Precis när jag lade mig för att få blunda lite ropades det ut att det skulle vara obligatorisk säkerhetsövning som vi gick på. När den, som hade ngt tekniskt fel, var avklarad gick jag för att blunda igen, men då skulle vi ha vår middagssittning (6 pm).

Vår servitör och assisterande servitris var väääldigt konstiga..

Vi gick för att lägga oss efter det. Då var klockan 8 pm, 2 på natten svensk tid.. Och jag hade inte sovit riktigt på 65 h.. Slocknade direkt.

Dag 4. Söndag - at sea (alltså är båten till sjöss hela dagen).

Gick upp vid 7 (from nu bara usatid) strax efter thomas gått upp och ut. Jag tog det luuuuugnt och duschade och gjorde mig iordning ordentligt. Gick till frukost och njöööt av bacon och pannkakor bland annat tillsammans med thomas som var klar då.

Sedan gick vi runt och kollade lite, fantastisk båt! Thomas köpte en kamera på båten första kvällen så han fotade massa.

Kortfattat för att jag är vääldigt trött idag och efter att ha skrivit allt detta: bra men trött dag. Gick runt på lite upptäcktsfärder, minns knappt.

Lunch massa mat att välja på.

Mat igen vid 5 pm. Sallad i Central Park.

Formalkväll 9.30 pm på italiensk restaurang. Hatade formal, solbränna och trött och sliten ;)

Stand up kl 12 på natten sedan sova.

Dag 5. At sea.

Upp vid 8, lugnt, frukost ensam, pannkakor jordgubb.

Bråk med customerkille om internet. Jag skriver på mobil ist och vilar i rummet. Thomas kom med lunch eftersom jag missade den.

Nu orkar jag inte mer ;) utvecklar sedan. 1420.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vilken blodtryckshöjande start på en resa, fy sjutton!
Vill bara korrigera ett par detaljer: Simon är inte Peters son utan hans styvson och han är 8,5 år, inte 6 :-)
Hoppas alla fick vila ut ordentligt på kryssningen!

Cat sa...

Anonym: jo jag vet ang Simon, men orkade inte gå in på detaljer just då :) åldern var jag dock osäker på!