Till vissas förtret och andras glädje ;)

Förhoppningsvis blir alla glada, men det är vissa som inte riktigt tycker om när dess vänner blir föräldrar.. ;)

Jag anade 10 juli att det kunde vara något skumt som hände med mig, eftersom jag behövde springa och kissa hela tiden, och kände mig ovanligt trött, men vågade inte hoppas.

12 juli, samma dag som lillebror skulle komma på besök och titta på filmen Aliens, lämpligt nog, hittade jag röda och blå streck där jag aldrig hittat sådana förut.

Efter mycket dubbelkollande och skakande och hulkgråtande och fånleende ringde jag Thomas och bad honom komma hem och äta på lunchen.

När han kom chockade jag honom stilla genom att lägga hans hand på min mage och titta lurigt på honom - jag tror han satt på uteplatsen i timmar efter att han fattat vad jag menade ;)

Nej, först ringde han lyriskt sin bästa vän och avslöjade nyheten, sedan slog chocken in. Men det är lugnt folk, det var planerat ;)

När bror kom fick vi försöka låtsas som ingenting, eftersom man bör vänta till 13:e veckan innan man berättar för folk, pga missfallsrisken, och jag var bara i vecka 4-5-någonting.

Den närmsta tiden efteråt spenderade jag på nätet, pluggade på som fan vad som gäller och vad som händer. Jag köpte en bok, efter tips från Rebecka.

Skitbra är den, inte massa lull-lull, bara bra skit :)

Så den packade vi med oss till Norderön, där vi träffade en massa massa släkt, utan att kunna berätta för dem :/ har precis skickat ett mail till en av dem och förklarat hur det ligger till i efterhand ;) får se hur han (Anders, pappas kusin) reagerar :)

När vi var däruppe var jag sååå trött hela tiden, ville bara få sova, så det var skönt att få förklara sig ;)

Ska se om jag kommer på några till som var med däruppe som jag kan skicka mailet till. Om jag orkar, urk, mår illa ;D

Som tur är har jag klarat mig lindrigt undan hittills, började må illa först i vecka 7, och hittills inga spyor (är i vecka 10 när jag skriver detta).

Jag får behålla maten jag äter alltså, men har svårt att äta eftersom jag mår illa, och många många lukter ger mig kväljningar (parfymer, avgaser, rök och nybilslukt är nog värst).

Men än så länge har jag iaf inga problem med att följa viktkurvan jag hittade på nätet ;) hoppas dock att illamåendet går över snart så att jag slipper den skiten.

På denna tickern kan man varje vecka se hur alien ser ut, btw :) det var så den fick sitt "namn", den såg ut som en alien på bilden första gången vi tittade på tickern ;)

10 augusti fick vi en tid hos min fertilitetsläkare (en helt annan, jobbig, lång historia) för ultraljud! Tidigt att gå på sådant redan i vecka 9, men de ville se att alien växte på rätt plats och fortfarande levde (gulp) och sådant. Jag tackade INTE nej ;)

Vi fick se alien, och dess lilla lilla hjärta som pickade som en liten diod mitt i :) alien rörde sig inte alls, så innan jag såg dioden blev jag lite nervös.

Sedan satte läkaren på ljudet! OMG vad mäktigt att höra lilla hjärtat klart och tydligt! Jag började gråta av lyckorus, men insåg i efterhand att jag nog såg det som någon annans ultraljud och blev rörd av det.

För ingen av oss har ännu fattat ett skit av vad som händer ;D det händer väl inte oss? I mig? Neeeeej.

Läkaren sa att eftersom han nu sett alien, att den lever och mår bra, så är det fritt fram att börja berätta för folk! Tydligen är det så att missfallen som sker innan 13e veckan är embryon som dött några veckor innan det (usch, hemskt :/), så eftersom han ser att det mår bra i 9e veckan var han säker på att det skulle klara sig till 13e.

Självklart är jag fortfarande beredd ändå, och jag är mycket väl medveten om de missfall som kan ske även efter 13e veckan - men vill tänka positivt och inte haka upp mig på jobbigheter i onödan :)

Jag ringde mamma (som vi ville berätta för först) och försökte övertala henne att komma till Varberg på besök, det var svårare än väntat eftersom hon precis kommit hem från en jobbig misslyckad resa. Men vi tjatade på och fick hit henne i lördags, 14 augusti :)

Hon fick ett paket som innehöll en bok som hette "Till Mormor" som innehöll en bild från ultraljudet :) hon blev chockad, glad och babblig så klart ;D vi ringde Jenny på högtalartelefon, sa att vi skulle få Catunge - och hon reagerade likadant ;D

Sedan hängde jag med mamma till Borås så jag kunde komma hem till pappafamiljen också, där jag hej-kramade pappa och sa "Hej Morfar!". Han sa "Vaa?" och har nog fortfarande inte fattat vad som hänt ;D men han var på ovanligt bra humör resten av min vistelse (jag åkte hem igår), tittade på leksaker i kataloger och föreslog att den ska heta E.T. eller Åsa-Nisse ;)

Catrin och mina bröder (som lämpligtvis kom in en och en så jag kunde överraska dem med "Hej Morbror!") blev jätteglada, och jag kände mig väldigt specialbehandlad resten av vistelsen ;) och Valentin (yngsta brodern) klapade mig snelt på magen och sa "Mmmm" :)

Innan jag åkte hem igår mellanlandade jag hos mamma (mormor snart ;p) och hängde lite mer med henne, åt och mös :)

Nä, nu blev jag hungrig och måste hitta ngt att äta, och det räcker väl med chock-inlägg nu? ;)

Mjau!