22 december 2014

Sömnadsdille


Nu är jag så där härligt insnöad igen!

Jag har blivit helt såld på att sy, efter att en väninna sydde en jättefin pyjamas till Nomi, och alla dessa år av Project Runway.

För flera år sedan väcktes intresset på grund av just Project Runway, men jag kunde inte sy (bra) i trikå med symaskinen jag hade, så jag lade ner eftersom trikå var det som var intressant för mig.

Nu hade jag turen att två väninnor ville låna ut maskiner till mig. En overlock-maskin (som syr trikåsömmar, tex den söm som sytt ihop sidorna i en T-shirt) och en cover-maskin (täcksömsmaskin, som syr trikåsömmar tex dubbelsömmen längst ner på en T-shirt :)).

Ihop med det fick jag även låna en himla massa verktyg och tygsnuttar så att jag kunde sätta igång direkt (TACK Chris!) och jag nöjer mig ju inte med att testa det enklaste först, så jag gav mig in på något svårt.. som nu är klart!

Mitt absolut första sömnadsprojekt är äntligen klart!

Jag skojade inte när jag sa tidigare att jag är total-beginner: Jag har inte sytt alls sedan jag sydde testlappar i syslöjden, innan jag bytte till träslöjd för 20 år sedan! ;D

Första försöket som fick sprättas massor ;)
Dum som jag var fick jag som sagt för mig att jag skulle sy en pyjamas (inte det lättaste) till Nomi (min dotter på 5-månader) - utan mönster ;D det jag hade tillgång till var de små tygresterna, så jag fick kombinera mönster lite knasigt ;D

Och jag fick sprätta en del.. tex öppna innersömmen mellan benen för att lägga in mer tyg då hennes ben inte fick plats ;D jag tog även bort fötterna och gjorde extra långa muddar istället (eftersom benen blev jättekorta när jag tog bort fötterna). Halskantbandet fick jag sprätta och göra om för att jag inte fick ordning på sömmen etc.

Färdig framsida
Men nu är jag så nöjd jag kan bli med detta
Färdig baksida

plagg, och övar vidare med nästa! :)

Lärt mig massor ;D

17 juli 2014

Värkarna innan jag åkte in mha Contraction Timer

För att komma ihåg :)

     Start        End     Length   Interval
  20:48:01   20:49:22      01:20      03:06
  20:44:54   20:46:15      01:20      02:36
  20:42:18   20:43:52      01:33      06:40
  20:35:37   20:37:11      01:33      02:42
  20:32:55   20:34:42      01:47      05:10
  20:27:44   20:29:58      02:13      06:37
  20:21:07   20:24:16      03:08      02:52
  20:18:15   20:20:00      01:45      02:33
  20:15:42   20:16:52      01:09      01:57
  20:13:45   20:14:58      01:13      04:01
  20:09:43   20:12:24      02:40      03:13
  20:06:29   20:07:34      01:04      02:16
  20:04:13   20:05:22      01:08      04:29
  19:59:44   20:02:27      02:43      02:03
  19:57:40   19:58:47      01:06      04:34
  19:53:05   19:55:47      02:41      04:24
  19:48:41   19:49:27      00:45      01:47
  19:46:54   19:47:59      01:04      02:14
  19:44:40   19:45:50      01:09      03:37
  19:41:03   19:43:08      02:05      01:29
  19:39:33   19:40:53      01:19      01:44
  19:37:49   19:38:50      01:00      03:05
  19:34:44   19:35:57      01:12      02:01
  19:32:42   19:33:35      00:52      03:30
  19:29:12   19:30:20      01:07      03:50
  19:25:22   19:26:21      00:58      03:01
  19:22:21   19:23:21      01:00      00:37
  19:21:44   19:22:14      00:30      01:20
  19:20:23   19:20:36      00:12      02:17
  19:18:06   19:20:06      01:59      06:46
  19:11:20   19:13:03      01:42      06:44
  19:04:36   19:05:47      01:11      05:27
  18:59:08   18:59:58      00:50      02:41
  18:56:27   18:58:21      01:54      06:46
  18:49:40   18:52:26      02:45      05:56
  18:43:43   18:45:17      01:33      04:08
  18:39:35   18:40:24      00:49      02:28
I 18:37:07   18:38:01      00:54      02:48
  18:34:19   18:35:00      00:41      02:25
  18:31:53   18:32:37      00:44      02:10
18:29:43   18:30:36      00:52      07:23
  18:22:19   18:23:06      00:47          -

Förlossningen av Nomi

Nämen en kort liten förlossningsberättelse då, för att vissa var intresserade :)

Jag fick alltså mitt andra barn i söndags kväll, och det gick fort!

Jag började känna värkar runt klockan 18, men tog dem inte på allvar eftersom de kändes mer som vanliga sammandragningar (mensvärksliknande blandat med träningsvärk i magmusklerna kan man säga) och var ganska oregelbundna.

Vid 20 började de kännas lite mer och runt ryggen, som ett bälte typ, vilket jag minns från när jag födde Teo, så då började jag ana att det kanske var på gång.

Jag ringde förlossningen för att kolla om jag kunde komma och kolla om jag var öppen alls (med första barnet blev jag hemskickad eftersom jag, dvs livmodershalsen/ballongens öppning, bara var öppen 2 cm) och medan jag pratade med dem började det göra ordentligt ont.

Efter den tredje rejäla värken under samtalets gång sa de att det är bäst att jag ringer ambulans, det verkar gå fort.

När ambulansen kom hade de med sig en barnmorska som kollade mig, 5 cm öppen, "vi hinner nog" sa hon till ambulanskillarna (10 cm innebär att barnet kan komma ut).

Det ska nämnas att vi bor ca 5 minuter från sjukhuset..

Thomas stannade hemma för att vänta in barnvakt och få med sig väskan.

I ambulansen sa jag att jag ville ha all smärtlindring jag kunde få när vi kom fram, och de skulle fixa så att jag fick ryggbedövning.

När jag kom fram (21) och skrevs in (2115 ca) var det skiftbyte, så just när det plötsligt började trycka på fanns ingen barnmorska i närheten. De kom springande och bad mig ta det lugnt, inte krysta.. "Hur fan då?!" kroppen skötte ju sig själv!

4 krystvärkar så var hon ute (det står 1 krystvärk i journalen, men det är bull).

Jag hann inte få bedövning (mer än lustgas) och Thomas hann inte komma till sjukhuset. Jag fick upp henne på bröstet och vi inväntade honom så att han fick klippa navelsträngen :)

"Men! Du är ju inte ens svettig!" var hans kommentar ;D

21 januari 2014

Foglossningsproblemen jag levt med

Jag har levt med till och från fruktansvärda foglossningsproblem, sedan jag blev med barn 2010. De värsta stunderna har jag inte kunnat gå utan att halta pga smärtan. Ja, även efter födseln, det händer ett fåtal kvinnor.

Jag har känt mig långt mycket äldre än de år jag är, det har varit både pinsamt och hopplöst att alltid få säga "nej jag kan inte, jag har för ont" - utan någon "riktig" orsak.. "bara" foglossning.. och "alla" vet ju att graviditetsbesvär inte är en riktig sjukdom, så fan heller att man får ordentlig hjälp eller stöd..

För tillfället t ex är jag halvt isolerad för att jag inte kan ta mig någonstans utan skjuts från dörren, jag kan alltså inte ens ta mig till och från en busshållsplats. Skjuts till och från jobbet fick många (för många) dagar ske med dyr taxi. Galet. Inget stöd från försäkringskassan eller sjukskrivning.

Detta problem är något jag sökt hjälp för hos flera olika läkare, sjukgymnaster, gym, barnmorskor och överallt jag kunnat tänka mig genom åren.

...

Så i måndags gick jag till en osteopat i stan, en av Sveriges bästa, som jag blev tipsad om av en kollega. Jag gick dit med inställningen att jag kanske skulle kunna få nåt annat typ av tips än jag fått hittills av alla jag pratat med. Men ärligt talat var jag inte alls hoppfull. Jag var beredd på att behöva försvara mig, som vanligt, och försöka övertala människan att jag har väldigt ont.

Den "hjälp" jag fått hittills har handlat om övningar att göra hemma, vattengymnastik, tips om annan typ av gång, etc etc. Ingenting har gjort någon skillnad.

Men detta var första gången på snart 4 år som någon faktiskt undersökte mig ordentligt, tog på mig, vickade på mig, kände efter var och hur mina fogar rörde sig etc. Första gången, på snart 4 år.

Tidigare har jag bara fått berätta om mina problem, fått det stämplat som foglossningsbesvär och blivit hemskickad med övningar eller ingenting.

Denna mannen talade om för mig, och visade mig tydligt, hur mina höftben ser ut jämfört med hur de ska se ut.



Jag vet att det är tre delar, där det är fogar mellan varje del, vilka blir uppluckrade inför födsel och på vissa kvinnor kan göra ont. Det är allt jag fått veta hittills.

Nu fick jag veta att just mina ben är väldigt sneda. Vänster höftben och det bakre benet (korsbenet, med svanskotan) sitter ihop, sitter fast, och båda är väldigt sneda. Höger höftben försöker kompensera och är snett på ett helt annat sätt.

Detta har jag gått runt med i några år, och ingen har upptäckt det, trots att jag bett dem undersöka ordentligt.

Inte konstigt att jag har ont. Det gör mig fly förbannad att ingen annan tagit mig på allvar tidigare - och så ska det behövas en osteopat för detta, osteopater som konstigt nog är lågt rankade jämfört med andra (läs om skillnader mellan naprapat, osteopat etc - ska nämnas att osteopater oftast har en mycket längre utbildning..).

Hur som helst. Med små små vickanden hjälper han min vänstersida att komma loss och hitta rätt igen, och tillslut fungera som den ska om det går som han tror med hjälp av kraniel osteopati. Bara efter första mötet kunde jag gå till och från taxin utan ont när jag åkte hem.

Detta har gett mig mer hjälp och hopp än någon/något annat på dessa 4 år.

Tänk om jag gått till honom från början..